Medikaliseringen av själslivet

Av Edda Manga. Publ PG Kultur 30 mars 2012

Utrymmet för oro och sorg – och även för förälskelse och passion – i den samhällsordning vi har skapat är försvinnande litet. Det normala tillståndet anses vara att man mår bra och arbetar som man ska, och gör man inte det så har man gjort något fel. Man har inte varit duktig nog. Vi håller tyst och anstränger oss. När det inte längre går söker vi kanske hjälp hos vården och då har det gått så långt att det inte går att hålla oss på banan enbart genom disciplinering och accepterade doser alkohol: det blir psykofarmaka eller betingningstekniker. KBT har blivit populärt. Sjukdomsbehandlingen av vårt mänskliga lidande räddar oss från ekonomisk katastrof i en situation där hotet om utanförskap inte är något skämt – det ser vi varje dag när vi passerar hemlösa. Dessutom vill vi bli älskade och har lärt oss att vi ska vara glada och produktiva. Längtan efter kärlek är en utomordentlig kraft i samhällsanpassningens och normaliseringens tjänst. En del lämnar den här verkligheten och undandrar sig på det sättet denna kraft. Flykten är sällan behaglig – kanske är psykosen i en viss mening en form av trohet till den delen av människan som inte kan produceras industriellt, men dess pris är icke desto mindre förstörelse av social meningsfullhet.

På konferensen ”Psykiatriseringen av själslivet” som Riksföreningen PsykoterapiCentrum organiserade i Göteborg (23/3) diskuterade författaren Åsa Moberg och psykoanalytikern och idéhistorikern Per Magnus Johansson absurditeten i ett perspektiv som sjukdomsförklarar existentiella upplevelser. Johansson illustrerade problematiken genom psykiatriseringen av ”Stendahls syndrom”. Syndromet är döpt efter den franske författaren Stendahl (1783-1842) som i sin bok Rome, Naples et Florence från 1817 beskriver kroppsliga reaktioner orsakade av estetiskt överväldigande upplevelser. Den italienska psykiatrikern Graziella Magherini, gav 1979 hans namn åt ett syndrom vars symptom hon beskrev som snabba hjärtslag, yrsel, svimnings- och kvävningsanfall samt hallucinationer hos personer som varit med om en stark konstupplevelse. Magherini hävdade att hon baserade sin beskrivning på ett empiriskt underlag av nära tvåhundra fall. Johansson fick publiken att skratta genom sitt allvarstyngda återberättande av Magherinis diagnostisering: sjukdomen utlöses när man betraktar renässanskonst och drabbas av en känsla av att förlora sig själv. Den är kulturbunden. Den drabbar inte italienare, som verkar resistenta och inte heller japaner. Däremot drabbar den amerikaner, i synnerhet i grupp. Tidigt ingripande minskar risken för hospitalisering varför museivakter i Florens fått instruktioner för att upptäcka och hantera sådana fall...

Exemplet visar att frågan om empirisk bevisbarhet och behandlingens komparativa effektivitet är irrelevant i förhållande till mänskligt liv som meningsskapande. Från ett perspektiv där lidande och extatiska upplevelser tillhör livet framstår det som bisarrt att diagnostisera existentiella upplevelser.

Johansson menar att diagnostiseringen av extatiska tillstånd går hand i hand med en banalisering av människan som reducerar henne till en varelse som alltid ”är på topp” eller ”på gång”. Mot detta ställer han den ”pessimistiska synen på människan” som företräds av tänkare som Schopenhauer, Nietzsche och Freud där det mänskliga livet beskrivs som utsatthet och prövning. Att leva är inte och kan inte vara symptomfritt och symptomfrihet är inte det samma som att leva ett meningsfullt liv. Ett meningsfullt mänskligt liv kräver ett passionerat förhållande till andra människor eller till en livsuppgift vilket förutsätter att utsätta sig för risk.

Psykiatriseringen av själslivet är ett historiskt fenomen kopplad till förändringar av människosynen och av hur det avvikande hanteras, liksom av vilka mål för samhälle, individ och vård som förutsätts vara önskvärda. Psykiatrin är en typisk produkt av franska revolutionen och utvecklades på 1800-talet. Det är en ung vetenskap som utgår från en entusiastisk människosyn enligt vilken framsteg i vetenskapen ska kunna utrota mänskligt lidande och vars metoder förutsätts ha universell giltighet. I vår samtid cirkulerar föreställningar om effektivitet: tanken att det är möjligt att utveckla tekniker för att förkorta psykiska förändringsprocesser. Långtidsterapier avfärdas som orealistiskt kostsamma och ”elitistiska”.

Från ett psykodynamiskt perspektiv är symptom en del av livet och något som det är möjligt att förhålla sig till inom ramen för ett samtal. Psykoterapi utgår från mötet mellan två människor där patientens problem är kommunicerbara på grund av deras igenkännbarhet och tilltro till att erfarenheten att bli hörd och få svar har en hos människan kurativ verkan. Ett sådant möte är partikulärt. En speciell historia berättas på det sätt som det är möjligt att berätta mellan två människor och inte genom att behandlaren tolkar det utifrån universalistiska modeller. Yrkesskickligheten utövas istället genom en utveckling av lyssnandet som inkluderar tillägnandet av nödvändiga referenser. Detta arbetssätt grundlades av Freud som utgick från att patienter var människor man kunde tala med och som aktivt kunde bidra i förståelsen av sitt psykiska lidande och besluten över sitt liv, till skillnad från en arbetsstruktur där läkaren positionerar sig som den som vet och också ges avgörande juridisk makt att bestämma över patientens öde. En allvarlig psykoterapi måste anpassas till personens inre tid och bedrivas med fullt engagemang från båda parter.

I det ideologiska läget som råder är psykoterapi en marginaliserad kunskap. I sökandet efter legitimitet kan det finnas en frestelse att anpassa sig till en medicinsk modell och dess vetenskapsideal. Man gör försök att ”effektivisera” lyssnandet genom att använda sig av standardiserade manualer och scheman som inte utgår från utan föregår samtalet. Diskussionen mynnade ut i att den psykodynamiska traditionen bör koncentrera sig på att skydda och utveckla hantverket att lyssna och tala, istället för att anpassa sig till de idéer som för närvarande dominerar eller rivalisera med andras teoribildningar.

Nutidens attack mot de kunskapsformer som odlar och odlas av den meningsskapande människan sker på brett front. Det gäller inte bara psykoterapin utan i minst lika hög grad konst och humaniora. Visst finns det ett hopp i att vi som förbinder oss till detta område för det mänskliga fortsätter vårt arbete i lugn och ro, oavsett de vindar som blåser. Den nuvarande historiska konjunkturen är inte evig och så länge kunskaper skyddas och förvaltas kan de blomstra ut och spridas när förutsättningarna blir mer gynnsamma. Jag tänker på den tusenåriga glömskan av antikens filosofi i kristna Europa som upphävdes genom ökad kontakt med den arabiska kultursfären under högmedeltiden. Men tanken att en samhällsorganisation utan plats för passioner, tragedi, lidelse och sorg ska vara i tusen år känns outhärdlig. Jag kommer på mig själv att vilja ”effektivisera” de historiska processerna eller på något sätt hoppa över detta tråkiga kapitel så fullt av tabeller, mätinstrument och glättig normalitet. Åsa Moberg talade om en måltid hennes bipolära partner tillagade en gång när han var inskriven på en psykiatrisk institution (av de som med stöd i antipsykiatrisk teori blev bortrationaliserade under nedskärningarnas tid) . Hon investerade en för henne stor summa i detta då hon kände att det var viktigt att ta tillvara det som var av värde i sjukdomen. Partnern fick glädjen att vara överdådig, de andra fick äta något gott. Det blev en minnesvärd fest. Att älska den andre i sin galenskap och galenskapen i en själv (om det än gäller i manin, depressionen, utbrottet eller svartsjukan) framstår för mig som motkraften mot den nedbrytande duktigheten av må-bra-idealet. Om det finns ett hopp finns det i det oväntades inträde: ett entusiastiskt infall, orealistiskt och oekonomiskt och ändå det enda vettiga.

Edda Magnason

Vårkonferens 12 april 2024
Psykodynamisk diagnostik